Multipel skleros (MS) är en kronisk sjukdom som påverkar nervsystemet och kan ge en mängd olika symtom beroende på vilken del av nervsystemet som är drabbad. Diagnosen MS kan vara komplex eftersom sjukdomen har ett brett spektrum av symtom som liknar andra neurologiska tillstånd. Här går vi igenom de vanligaste metoderna som används för att diagnostisera MS.
Uppdaterad: januari 7, 2025
Diagnostisering av multipel skleros (MS) sker vanligtvis i flera steg, här går vi samtliga.
Första delen av diagnostiseringen av MS innebär en noggrann genomgång av patientens medicinska historia (anamnes) och symtom. Läkaren ställer frågor om de symtom som patienten upplevt, deras varaktighet, frekvens och intensitet. Vanliga symtom på MS inkluderar:
En noggrant genomförd anamnes kan ge läkaren en bra uppfattning om vilken typ av neurologisk sjukdom som kan ligga bakom symtomen.
Neurologisk undersökning utförs för att bedöma patientens reflexer, muskelstyrka, känsel och koordination. Läkaren kommer att testa muskelstyrka, balans, syn, tal och reaktionsförmåga för att identifiera eventuella neurologiska abnormiteter som kan tyda på MS.
Magnetröntgen (MR) är en av de viktigaste metoderna för att diagnostisera MS. Den ger detaljerade bilder av hjärnan och ryggmärgen. Vid MS kan MR avslöja förändringar som kallas plack eller lesioner, där nervvävnad har skadats av inflammation. MR är särskilt användbar för att upptäcka aktiv inflammation och för att följa sjukdomens utveckling. För att förbättra bildkvaliteten och identifiera aktiva skador på nervsystemet används ofta en kontrastvätska som injiceras i blodet innan undersökningen.
Lumbalpunktion är en annan metod för att diagnostisera MS. Vid denna undersökning tas ett prov från ryggmärgsvätskan (cerebrospinalvätskan) för att leta efter tecken på inflammation eller immunreaktioner som kan vara kopplade till MS. Hos personer med MS kan man hitta förhöjda nivåer av immunoglobuliner och vissa antikroppar som är typiska för sjukdomen. En viktig indikator är oligoklonala band, som kan upptäckas i ryggmärgsvätskan vid MS.
Evoked potentials (EP) är tester som mäter den elektriska aktiviteten i hjärnan som svar på olika stimuli, såsom syn-, hörsel- eller känselintryck. Vid MS kan dessa tester visa fördröjningar i nervledningarna, vilket tyder på skador på myelinet (den skyddande hinnan runt nervtrådarna). Detta hjälper till att bekräfta MS-diagnosen, särskilt i fall där symtomen är diffusa eller varierande.
Eftersom MS har många symtom som liknar andra sjukdomar, är det viktigt att läkaren utesluter andra möjliga orsaker. Vissa infektioner, inflammatoriska tillstånd eller andra autoimmuna sjukdomar kan ge liknande symtom. Läkaren kan därför be om ytterligare tester för att utesluta andra tillstånd som kan förklara symtomen, såsom borrelia, lupus eller neurologiska infektioner.
För att diagnostisera MS används specifika diagnostiska kriterier, som kallas McDonald-kriterierna. Dessa kriterier tar hänsyn till flera faktorer, inklusive förekomst av lesioner på MR, symtomens varaktighet och om de upprepas vid olika tidpunkter (s.k. ”attacker”). En viktig aspekt av MS-diagnosen är att symtomen måste upprepas och inträffa vid olika tillfällen, samt att de ska bero på skador i olika delar av nervsystemet.
Diagnostiseringen av MS är en komplex process som involverar flera steg för att säkerställa en korrekt diagnos. Genom att noggrant undersöka patientens medicinska historia, symtom, genomföra neurologiska tester samt använda avancerade diagnostiska metoder som MR, lumbalpunktion och evoked potentials, kan läkaren identifiera tecken på MS. Det är också viktigt att utesluta andra sjukdomar med liknande symtom. Genom att följa specifika diagnostiska kriterier kan läkaren fastställa om diagnosen MS är korrekt och påbörja rätt behandling.
Läs mer om olika assistansbolag.